Mot familjen

Så skönt, så skönt det ska bli att komma hem, hem till MIN familj. Det känns faktiskt som en familj, fast det bara är anders och jag med två underbara katter. F & S känns som små barn, barn jag flyttat ifrån.. Guuuud så mysigt det ska bli i natt i sängen, då man har A nära sig och S som delar kudde med mig.. Mmmm.. Sen höra F snarka ute i hallen på bänken. Ja, gud vad jag längtar! Det är verkligen min lilla familj, vårt hem jag ska till idag. Åker med tåget om en timma sen skulle det bli varma baugetter och se på film i kväll.
Förstår inte att jag klarat av 2,5 vecka ensam, utan min familj!

Dock fylls jag av rädsla över att behöva gå igenom en mörk parti. Har fått information att inte gå genom parken (på andra sidan av stora vägen) för där blir många våldtagna, sen att bostadsområdet över mitt bostadsområde är ingen heller bra plats att vistas på sent på kvällen. Och jag som redan är mörkrädd ska nu med min tunga resväska mot resecentrum, det är tur att en mycket stor del av promenaden ner mot stationen är vid stora vägar eller genom stan.. Så det känns tryggt. Kommer dock vara orolig, rädd hela vägen ner men vad gör man inte för att få träffa den man älskar en extra dag?! =)