Ett ögonblick i mitt liv var när jag tog farväl av min mormor för allra sista gången. Jag ångrar det än att jag inte stannade kvar hos henne och morfar de sista dygnet hon var medveten.
Det var så att jag blev sjuk en sommar då jag sommarjobbade och hade både fått ögoninflammation och magsjuka och feber och urinvägsinfektion. Så jag kunde ju inte jobba och att vara sjuk då inte Anders var hemma var ju inget allternativ, så jag låg hela vägen på tåget med findus. En riktigt jobbig resa. '
I alla fall så var jag där i drygt två veckor och jag sov nere i storarummet där mormor låg den sista tiden hon var sämre och jag hörde hur illa det var med henne och förstod att tiden snart är inne. Men så kom den dagen då jag varit pigg i två dagar och var tvungen att åka hem.
Så då kom ögonblicket jag saknar och var väldigt känslosam: det var att säga farväl till henne, att inte få se henne mer som medvetande/i liv och att få möta hennes blick som var full med kärlek.
Att inte få träffa henne mer har man lagt åt sidan och man tänker inte så mycket på henne längre för att kunna gå vidare. För att mista en person som stått en så nära är det tuffaste som finns. Eftersom min mormor var en del av mitt liv, känns det jobbigt att man måste lägga den delen av sitt liv åt sidan. Eftersom mormor och jag pratade 2 gånger om dagen i genomsnitt så var det en så stor del av mig och att helt plötsligt vända på allt och aldrig mer få ha de samtalen gör så ont. Och jag vet att det finns många jag kan ringa till, men inte lika dant som våra samtal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar