Lat eller värd?!

Det känns verkligen som klockan är 22.34 och jag är super trött och bara vill sova. Varför gör jag inte det då? varför envisas jag med att sitta uppe? Alla frågor ska ha ett svar och om jag sitter och filurar över detta svar så tar det inte lång tid innan jag hittat svaret - JAG ÄLSKAR DESSA LATA STUNDER! Inte sova bort dom, utan ligga i soffan se på något halvbra program som går på repris och äta bullar i mängder för att man är hungrig och orkar inte rulla ihop en tacosrulle. Ja det är så skönt, men ändå kryper ångestern över mig och jag känner hur jag sitter här i soffan med morgonrocken som en stor säckpotatis och är latast i hela världen denna eftermiddag. Har känslan hur A kommer se på mig när han kommer hem "där sitter hon och latar sig". Men visst behöver vi få lata oss? Inte behöva göra ett enda dugg och bara vara där, inte har några krav, bara få sitta och njuta av att man inte behöver göra något dessa timmar.

Jag känner verkligen nu att jag måste få energi, bullarna funkade en liten stund, men jag måste ha i mig något som gör mig aningen piggare. Kanske tacosrullen blir gjord efter detta inlägg? och kanske diskar jag efter mig? Ja, då skulle A berömma mig för en liten disk som jag inte tyker är något om man jämför med storstädningen som ska göras i veckan!!

Men någon nytta har jag ändå gjort och det är och att jag har jobbat. Gick upp supertidigt (05.00) stod i duschen och segade mig, ni vet stå där och bara vara där, inte tänka, inte göra något bara njuta av att duschstrålarna strålar ner mot min rygg då känslan är som att bli kliad (älskar det!!). Klockan tickade iväg och när jag entligen kom ur och börjar torka mig känner jag hur jag verkligen mår - Jag har feber! Suck, hur ska jag orka med jobbet 7-13.30 15.45-21.30? Lösningen var att jag tog första passet och andra skulle vi förmodligen hitta en reserv till och att jag fick låna bilen (privata) och ha den för att orka med dagen. När sista vårdtagaren är avklarad går jag med ett leende till bilen och ler. Tänk att jag ställde upp att arbeta, fast jag var sjuk. Förstå hur stolt jag känner mig över hur snäll jag var. Därför är jag värd denna lathet som jag unnat mig i tre och en halv timma!